Min blivande man hade...
Min blivande man hade (har) ett stort hus byggt 1763 som ligger centralt i stan. Det har funnits i hans familj sedan 1904. Det är byggt ovanpå grunden till ett hus som brann ner i en jättestor stadsbrand i början av 1700. Det enda som fanns kvar från det nedbrunna huset i våningen vi bodde i var en bordslampa som stod i salongen och konstigt nog en eldskärm av tyg (som man hade framför en öppen spis förr)med vacker guldram och målade blommor på tyget. I övrigt var våningen full av antika möbler och saker från den första generationen i familjen som bott där.
Mina upplevelser började ganska snart efter inflyttningen. Jag var ofta ensam i den stora våningen på kvällarna eftersom min man hade som hobby att renovera veteranbilar i garagen och verkstan på gården efter sitt jobb. Jag befann mig då ofta i matrummet där jag strök eller satt och sydde kläder på symaskinen. En kväll kände jag mig iakttagen uppifrån taket i rummet där jag satt och sydde. Jag tittade upp och halvt såg men väldigt starkt kände att en rad andar visade sig längs kanten mellan taket och väggen. Det var en ond starkt tryckande känsla. De visade sig bara som stora gråaktiga huvuden med väldigt arga ansiktsuttryck. Det var en väldigt stark och skrämmande upplevelse och mitt hjärta började bulta hårt! Jag kände tydligt att de inte ville ha mig i huset, förmedlade att jag var en inkräktare och inte välkommen. Jag blev så rädd att jag inte kunde vara kvar inne i huset utan kastade ifrån mig det jag höll på med och sprang nerför trappan med andan i halsen ut till verkstan. Det här upprepade sig några gånger tills jag gav upp att vara ensam i våningen.
Nu efter över 40 år, och efter att jag jag pratat med Birgitta och Erica Segerblom (som ni intervjuat i spökpodden), tänker jag att det kan ha varit mina ”hjälpare” eftersom äktenskapet visade sig inte var rätt och inte hälsosamt för mig. Det kanske kan vara så att de blev arga för att jag inte lyssnade varken på min magkänsla eller uppmärksammade mina hjälpare i tid och gav mig iväg. Det skulle dröja 12 år och tre söner innan jag tog mig samman och jag och pojkarna flyttade därifrån praktiskt taget hals över huvud.
En annan händelse inträffade mitt på dagen när jag var på nedre våningen, som vi hyrde ut, och pratade med kvinnan i familjen som hyrde där. Plötsligt hörde vi båda två steg, fasta bestämda manssteg med skor på fötterna som gick över golvet från ena änden av våningen ovanför till den andra. Det var en stor våning på 300 kvadrat så det var en lång sträcka från ena änden till den andra. Vi stirrade på varandra och jag sa till henne att det måste vara min man som plötsligt kommit hem från jobbet. Jag sprang upp direkt för att kolla men det fanns ingen där. Jag frågade honom när han kom hem på kvällen om han varit hemma en sväng och hunnit ut innan jag hann upp men han hade varit på jobbet hela dagen. Dessutom gick stegen mot den ände av våningen där sovrummen låg och där fanns inte någon utgång.
Vid flera tillfällen såg jag även ett par som satt i salongen i en gammal rokokosoffgrupp som stod där. De var klädda i kostym respektive lång klänning som typ skiftet 17-1800-talet. Dem blev jag inte rädd för av någon anledning. De bara satt där helt stilla med händerna på knäna och tittade lugnt rakt fram på mig när jag gick genom rummet.
En annan gång höll jag på att sy en lång röd sammetsklänning av 1800-talsmodell och hade hittat jättegamla handgjorda svarta tunna spetsar i en gammal kartong på vinden. Jag stod framför spegeln och provade hur de passade att sätta runt halsen på klänningen. Plötsligt kände jag hur jag förändrades på något sätt. Mina ögon tårades eller blev liksom ”simmiga” , kanske som om jag var väldigt gammal ( jag var 24) och jag tyckte att min bild i spegeln förändrades och jag kände mig inte riktigt som mig själv eller som att en annan person eller skepnad liksom trängde på och försökte ta plats i mig. Jag minns att jag ryckte upp mig och kom ur transen, slet av mig klänningen och slängde ner spetsarna i lådan. Klänningen sydde jag aldrig klart. Spetsarna hittade långt senare min yngste son som började sy sina kläder i tonåren men han gjorde aldrig något av dem. Jag tror jag har dem i en låda i min nuvarande bostad eftersom de är antika och vackra men de kommer aldrig att användas till något.